Stormen

Fyren stod ensam ute på udden, likt en sista utpost innan havet tog vid. Det var en gammal fyr. Den vita färgen hade sedan länge börjat flagna, kugghjulen som snurrade lampan gnisslade och den vingliga trappan som ledde till fyrens topp knirrade var gång man gick i den. Ute vid horisonten hade molnen börjat att hopa sig. Den ljust gråa färg som de antagit på samma morgon började nu ersättas med en mörkare, hårdare nyans. Brisen som brukade rulla in vid lunch saknades och vattnet låg helt stilla.

”Det kommer att bli storm ikväll”, mumlade den gamle Fyrvaktaren när han trädde ut på det slitna trädäcket framför fyren. Han tog fram sin gamla pipa och knackade den lätt i väggen innan han stoppade den med tobak. Måsarna ovanför honom skränade. ”Jodå”, sade han och vände blicken mot dem, ”vänta ni bara…” Han tände sin pipa och blåste ut röken. ”Jag har minsann sett stormar förut. Jojomänsan”, sade han till måsarna. De skrattade bara åt honom. Skrattade och svävade ovanför hans huvud, som om de retade honom. Som om de kunde något som inte han kunde. ”Gå du där med din pipa”, skrattade den största och skränigaste måsen, ”gå du där med din pipa och dina minnen. Du är bara en gammal gubbe som är fast vid den här eländiga fyren”, fortsatte måsen. ”Vi är minsann fria och kan göra vad vi vill!” Måsarna skränade ännu högre. Fyrvaktaren stod kvar, tyst och stilla. Måsarna skrattade en sista gång innan de flög iväg och slog sig ner på en klippa en bit bort. ”Vänta ni bara”, mumlade Fyrvaktaren.

Kvällen kom och med den kom vinden. Gubben hade precis kommit ner efter att ha tänt fyrlampan när han för första gången kände hur hela fyrtornet skakade till. Han log. Nu kom den, stormen.  Han slog sig ner i sin gungstol som stod vid glasdörren till däcket och han tittade ut. Vågorna utanför hade börjat gå höga och det tjöt i fönsterna. Det hade inte gått fem minuter efter att han hade slagit sig ner i stolen innan nästa stöt mot fyren kom. Dess norra sida var helt blottad mot havet och då och då slog de höga vågorna upp över klipporna, som för att drämma till fyren. Vindstyrkan steg för var sekund och vinden började att slita och dra i fyren. Det knakade i väggarna. Som om vinden var på väg att störta fyren i havet, men Fyrvaktaren var inte orolig. Fyren hade stått pall förut och det skulle den göra igen. Han hade själv förstärkt både väggar, dörrar och fönster flera gånger. Det här var hans fyr. Vågorna gick nu så höga att de sköljde över trädäcket och slog emot glasdörren. Gubben tände sin pipa.

Han hade haft en fru en gång. ”Hon var som havet”, brukade han säga. Lika vacker som havet, lika äventyrsfull och majestätisk. Men ack så oberäknelig. Det var visserligen det som trollbundit honom. Hon hade vällt in över honom, som en våg över stranden. Han var bara ett sandkorn. Hon hade varit hela havet. Lika snabbt som en våg drar bort från stranden hade hon försvunnit. Borta. Han visste inte ens vart hon tagit vägen. Kanske hade fyren varit för liten för henne. För simpel. Något hon tröttnade på. Men han hade älskat henne. Det gjorde han fortfarande.

Ännu en stöt fick Fyrvaktaren att vakna upp ur sina tankar. Stormen utanför att nått sin topp och den fullkomligt vrålade ut sin ilska över havet. Gubben tände åter igen sin pipa och satte fart på gungstolen. Han undrade vad måsarna gjorde nu…

02:44

Det blåser fast jag vill att det ska vara vindstilla
Natten slår till men den vill oss inget illa
Vi flyger fram i vårt eget kosmos
Medan gatlyktorna talar till oss

Staden sover men jag är vaken
Jag sitter utan tröja och känner mig naken
Världen utanför vill inget illa
Trots att det inte är vindstilla

Natten ligger på och vilar under stjärnornas vakan
Du ligger insvept i skrynkliga lakan
Och kuddarna är för obekväma, täcket är för kort
Du vill bara somna bort, vakna igen när natten är ett minne blott
När det blivit dag, du vill slå dig ur i ett slag
Vinna med ett drag, göra motståndaren matt och svag.

Disken hopar sig och klockan tickar
Natten är i huset, ser sig om och nickar
Alla sover förutom jag, jag gör revolt
Du skulle varit stolt

Båten

Ensamheten är oändlig. Den finns överallt och är stor, större än något annat.

Vattnet kluckar lätt mot båtens vita skrov och båten rycker lätt i repen som håller den fjättrad vid kajen. Ingen bryr sig längre om båten. De nya fibertamparna som är fastslagna i fören är bara där för att båten ska stanna på sin plats, se till att den inte smiter.Den var en ung båt en gång, en naiv, idéfull skrov som liksom alla andra båtar ville ge sig ut på havet och hitta äventyret. Visserligen fick båten det, ett litet tag i alla fall. In och ut ur hamnen ett par vändor, sen blev det inte mer. Den blev fastlåst, som en sorts säkerhet, bara utifall att. Ett tag låg båten uppdragen på stranden. Som en liten hydda låg den i vassen, bortglömd och bortgömd.

Båten blev till sist hittad igen och fick åka tillbaka till sin vanliga plats i hamnen. En kort resa, den sista färden innan båten åter blev lagd vid kajen. Han fann nu sin plats, den var där alldeles vid kajen. Där skulle han guppa till tidens ände, tills rosten åt upp honom. Tills någon plockade upp honom och skrotade honom. Tills någon byggde om honom. Och det kändes ändå ganska bra.

Understruken

Understruken, överstruken, snurrat och knökfullt
En förvirring på hal is med dåligt knutna skidskor
En tjur i en porslinsaffär, en pajas på skidor

Mycket att tänka på, ännu mer att svälja
Tusen vägar att följa, tusen saker att välja
Får inte hamna efter, får inte dväljas
Kvar i gamla mönster, för allting kan ändras

Vi sitter i samma båt, vi gör det tillsammans
Jag trivs med livet, när jag hör dig andas
Jag känner mig trygg för jag har dig runt armen
Du viskar till mig, över ljuden och larmen

Vi snackar om natten, om livet och synden
Jag vill krama om dig, ta upp dig till rymden
Rädd för att göra bort mig, rädd för att vara en dum en
Men när jag rör vid din hud glömmer jag allt för stunden

Jag oroar mig för mycket och snackar för sällan
Allt måste klaffa, inget får komma emellan
Allting blir så verkligt, allting är i 3D
Jag kraschar för livet är ingen tv-serie

Mitt i natten

Jag kan inte sova. Min säng är stor och obekväm, säkert en mil bred. Jag vrider och vänder, snurrar in mig i lakanen och kudden är för varm, för liten, för skrynklig. Du kan inte heller sova, för trött för att ens försöka, för seg för att masa dig till sängen, för lat för att dra täcket över dig, för varm för att ens behöva det.

En gangsteruppgörelse

Allting är så fruktansvärt kallt, dina fingrar i de avklippta fingervantarna, betongen runt om dig, luften i dina lungor. Den långa jackan och sjalen runt din hals hjälper inte. Ljudet av dina steg studsar mellan betongväggarna i parkeringshuset och ångan stiger från din mun varje gång du andas. Du knyter dina nävar för att frambringa lite värme men så fort du rör på fingrarna smiter värmen likt en hal ål. Natten ligger tung och staden är tyst. Ljuset från lampor och neonskyltar är avlägset, avskuret. Din närmaste ljuskälla är de nakna glödlamporna som hänger och dinglar i taket. En av dem blinkar till och slutar sedan lysa. Du blickar upp mot den döda glödlampan, känner saknaden av dess ljus.

Någon rör sig i periferin, någon dväljs i skuggorna. Du vet att du inte längre är ensam men det spelar egentligen ingen roll. Det kan vara vem som helst, en vilsekommen stadsbo eller en förvirrad gammal pundare. Du hör att den mystiska gestalten talar till dig, rösten borrar sig in i din hjärna. Meningarna i sig har ingen betydelse, och flyter gärna ihop i ditt huvud. Det enda du urskiljer är lösa fragment som ”olyckligt”, ”för allas bästa” och ”oförsvarbart”. Du stirrar tomt framför dig. Blicken fastnar på ett par blankpolerade skor som lösgjort sig ur skuggorna. Vem skorna tillhör eller vem som använder dem ser du inte. Rösten maler på och fortfarande uppfattar du inte vad den säger. Din egen verklighet är ett virrvarr av tankar och händelser, din egen identitet är förlorad och din själ har blivit misshandlad och bortförd. Du är ett tomt skal, utan vare sig makt eller betydelse.

Ett klickljud ekar genom rummet och din hjärna drar sig tillbaka till nuet. Nya ord utan betydelse slår emot dig och du känner dig som en vågbrytare under en häftig vinterstorm. Plötsligt slutar den mystiska besökaren att prata och sträcker ut sin hand. Någonting sitter säkert placerat i den och ett finger vilar på avtryckaren. Ett sista ord yttras innan den öronbedövande knallen som uppstår när en pistol avfyras ekar så högt att dammet från lamporna singlar ner likt snöflingor. Ett par sekunders tystnad uppstår innan man hör dunsen av en kropp träffar marken. De polerade skorna blir med ens dammiga och fläckiga.

Tänk om han visste att du skulle skjuta först…

Hjältens äventyr

Hjälten hade tråkigt. Utanför Hjältens hus hade det slutat snöa. De blytunga molnen hade sakta dragit undan och i deras ställe kom den mest stjärnbeströdda himmel du kan tänka dig fram. Vår Hjälte satt i köket och tittade ut. I trädgården låg allt stilla, vinden hade avtagit och lämnade grenarna på träden orörliga. Månen tittade fram bakom träden. Och när Hjälten satt där, som mest insjunken i sina tankar, hände det. Gatubelysningen slocknade och inte bara den; varenda elektriskt ljus han kunde se slocknade och lämnade vinterlandskapet utanför hans fönster i mörker.

Det var som om det var en signal han väntat på. Det här var hans kall, han kände det på sig. Han reste sig upp, drog på sig de slitna gymnastikskorna, första bästa jacka han fick tag på samt vantar och mössa. Sen gick han ut, han brydde sig inte ens om att låsa. Snön knarrande bekant under hans fötter och innan han lämnat trädgården insåg Hjälten hur kallt det var. Han ställde sig på gatan och blickade upp mot himlen. Utan gatubelysningen lyste stjärnorna mycket starkare, starkare än någonsin. Hela scenen var så stämningsfull att det var rent löjligt men Hjälten ville ändå inte lämna allt bakom sig. Det var en gnistrande klar vinterkväll. Rök steg ur munnen på hjälten och hans tår blev alldeles stela av den bitande kylan. Hans skor var på tok för tunna för ändamålet och hans fötter blev snabbt kallare. Ändå ville han inte gå hem, inte alls faktiskt. Det här var hans uppdrag, hans äventyr.

Nu var det händernas tur att bli kalla. De virkade vantarna hjälpte inte längre och kylan bröt igenom garnet som en damm som brister för vattnets tyngd. Hjältens fingrar blev stela och orörliga. Sakta sjönk temperaturen i hans kropp, han förlorade känseln i fingrar och tår och hans andetag blev rosslande och ansträngda. Då såg han det.

Det började bara som en liten prick, ett dammkorn på himlen. Sen blev det större och större. Till sist var det ett klot som kom närmare, ett klot som verkade bestå av rent ljus. Det kom emot honom, men inte alls på ett obehagligt eller skrämmande sätt. Det var ett sällsamt, varmt ljus som kom emot honom, nästan som lite sällskap. Han blev inte varmare av det, bara i hjärtat. Han tittade på ljuset, ljuset liksom tittade tillbaka. Hjälten sträckte ut sin stelfrusna hand mot ljuset. Ljuset accepterade handen och drog den emot sig. Hjälten följde med. Han kände sig inte rädd, allt det här var menat att hända, det var hans plan. Han följde med bort. Lämnade allt bakom sig. Han försvann. Det fanns inte ens några fotavtryck kvar i snön.

”Vintern frodas och kylan gryr
Ensammast i världen ska Hjälten vara
När han begynner sitt äventyr

Ingen ska frukta
När Hjälten försvinner
Ty onödigt gråt
Blir det när tårarna rinner

När människor sina sorger begråter
Är ljuset den som förlåter
Och Hjälten blir bortglömd
För ingen ska någonsin komma åter”

Den dödsdömda fyren

Jag har alltid fascinerats av fyrar. Dessa enorma pelare som reser sig mot himlen och kastar sitt ljus all världens väg. De utgör de sista utposterna innan det stora äventyret, havet. De står där när sommaren är som varmast och de blir beskjutna av solens strålar. De försvinner i sommardimman medan siluetterna fortfarande syns, långt borta i horisonten. Lika så står de pall när de bitande vinterstormarna rasar som värst och iskallt, stålgrått vatten piskas upp på den tillsammans med sand och salt. Men fyren står kvar. Om den klagar så hör vi inte det. Den är tystad av sten och betong, eller så lyssnar vi kanske för dåligt.

Den man verkligen ska fråga måste vara fyrvaktaren. Han som vet. Hela sitt liv har han dedikerat till fyren. Jag tänker mig att han sitter högst upp i fyrtornet i sin gungstol. Där röker han sin pipa och betraktar solnedgången, alldeles ensam med sina tankar. Endast fyrvaktaren vet något om fyrens viljor och sinneslag. Vi andra kan bara spekulera.

Jag tror att fyren är ett döende begrepp. Med den teknologi vi har, GPS, ekolod, satellitkartor och vad alla dessa nymodigheter nu kallas, så kommer nog alla fyrar snart att överges. Lämnas ensamma åt sitt öde. Fyrvaktaren försvinner och lämnar fyren bakom sig. De står, som stora vägvisare som berättar om den tid som en gång varit, de gamla dagarna. De kommer att förfalla, störta rakt ner i havet och till sist glömmas bort helt, av alla. Fyrvaktaren är borta sedan länge. Hans livsverk ligger i ruiner, med fragment spridda över hela havsbottnen. Lyktan är sönderslagen, ljuset har slocknat. Gungstolen gungar inte mer och pipan ligger kvarglömd i askfatet. Fyren försvinner helt i dimman.

Men, det finns en sak som ger mig hopp. Något som skapar värme i mitt bröst. När dimman ligger som tätast över havet, så tät att man inte ser ut längs kajen, då kan man höra fartygen använda sig av sina gamla mistlurar långt ute på vattnet. Tanken att dessa hypermoderna farkoster fortfarande använder sig av sina åldriga mistlurar ger mig hopp. Om man fortfarande kan använda mistlurar så ska inte fyren räknas som ett undantag. Kanske kommer fyrvaktaren åter, skjuter upp den knarriga dörren till fyren och går upp för alla de oräkneliga trappsteg som leder honom till toppen av fyren. Där kanske han slår sig ner i sin gungstol, tänder sin pipa och slänger åter en blick mot horisonten, alldeles invirad i sina egna tankar. Kanske.

Att inte sluta halvvägs

Det började bli långdraget nu. Han kände igen sig i allt han gjorde. Allt som hände hade hänt en gång förut, allt han gjorde hade han gjort förut, allt han sade hade han sagt förut. Hela hans omgivning tycktes krympa. Krympa till den storleken där han knappt kunde röra sig. Hans dräkt var tung, jobbig och bara i vägen.

Friheten att göra vad han ville var bara ett minne blott. Nu var det ett tight schema som gällde. Allt var planerat, strukturerat. Gjorde han bara det minsta annorlunda skulle det bli ett jävla liv där hemma. Allt det här hade han givetvis hört om innan han gav sig av. Han visste nog vad som väntade, lite i alla fall.

Det var dock värre än han någonsin trott. Det var helt otroligt vad mycket värre det var. Han hade gett sig iväg i tron på at han skulle bli en hjälte, en pionjär, en ikon. Och det var han, ett tag i alla fall. Sen, i takt med att han for längre och längre bort, glömdes han så småningom bort. Minnet av hans bragd bleknade bort, mestadels eftersom första delen var över på ett par sekunder, men även eftersom hans uppdrag skulle ta ett bra tag och ingen visste egentligen hur det skulle sluta. Man hade helt enkelt inte orkar engagera sig ordentligt. Själv hade han ingen aning om vad som väntade. Det var lite av det som var magin i början, men nu kändes det inte lika lockande längre.

Nu ville han helst av allt bara bli klar och vänta om. Åka hem igen, hem till sitt. Bara lägga det här bakom sig, ta av sig dräkten och sträcka på benen. Men han hade ett tag kvar. Han litade nu helt till sin envishet, vilken ofta hade svikit honom. Allt han någonsin gjort hade han slutat med halvvägs. Men inte den här gången. Det här skulle han bli klar med. Något annat var otänkbart.

Han vred på huvudet under hjälmen, slängde en blick på stjärnorna utanför det runda fönstret och skickade sin rymdkapsel längre ut i universum.

Flocken på amerikas slätter

Jag hade en dröm. Drömmen handlade om fans. Fans till Michael Jackson. De drog omkring i en stor flock, längs den amerikanska prärien. Dammet yrde runt deras fötter. Deras ögon var röda av iver och deras tungor hängde utanför deras läppar.

De var förkorssade, för de hade fått höra om Jacksons bortgång. Deras stjärna hade fallit. CD-spelaren lät helt plötslig meningslös och tom. Det kunde bara inte vara sant. Det fick bara inte bara sant. Det var bara inte sant. ”Michael Jackson var inte död, det kan han ju inte vara! Han levde ju och mådde väl igår! Michael Jackson är inte död, han lever!”

Förblindade av sin egen påhittade sanning, sprang de efter honom. De sprang över slätterna i jakten på sin idol. Men de gick vilse. De kom bort. Utan att tänka på något annat, sprang de vidare. Utan mat, utan vatten, utan vila. Hejdlöst och målmedvetet strök de rundor på de amerikanska slätterna. Fast beslutna om att hitta sin idol och bevisa att för världen att den hade fel.

De gör det fortfarande.